Jag hoppas att jag inte tappat alla fina läsare på vägen.. Jag ska försöka stanna nu.
Det har varit tungt den senaste tiden. Väldigt tungt.
Jag har ingen aning om hur den närmsta tiden kommer att se ut för mig. Det enda jag
vet säkert är att jag kommer att ha mina barn vid min sida, men inte mer än så.
Usch, jag hatar att känna såhär, att leva i osäkerhet.. Det var inte såhär jag ville ha det!
Jag vet att vissa av er som läser inte förstår nånting av det jag skriver men just nu är
det bara för mig själv. Jag måste få skriva av mig.
Det känns som om jag har en sten som ligger och trycker över mitt bröst hela tiden.
Jag kan inte andas.
Det är inte mycket som behöver hända för att det skulle kännas lättare att andas men
just nu känns det som en lång väg dit. Jag vill kunna le utan att det ska finnas en smärta
som ligger där under och jag vill ha roligt med mina barn utan att samtidigt behöva hålla
"god min" inför dom. Att "låtsas" att allt är så bra.
Jag försöker hålla mig sysselsatt hela tiden för att slippa tänka så mycket.
Sunt? Nja, inte så värst va?
Mitt i all skit tackar jag högre makter för mina fina barn!
Det är dom som får mig att skratta. När jag är med dom mår jag bättre.
Charlie blev 11 månader i förrgår. 11!
Om mindre än en månad fyller min lilla bebis 1 år. Det känns helt ofattbart.
Nova, min stora tjej, börjar skolan till hösten!
Hon växer så det knakar och har blivit en väldigt känslig dam.. Det märks att det händer
otroligt mycket i hennes lilla huvud just. Jag är så stolt över henne.
Så, nu hoppas jag att jag håller mig kvar här!
Det är ju faktiskt för mig själv jag skriver. Att kunna gå tillbaka för att få se och läsa om
alla små saker man glömmer i vardagsstressen.
